Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?
Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?
I höstas skrev jag att våra idéer om professionalitet är förstelnade och maskulina. Det var en spontan ström av tankar som – av min inkorg att döma – erbjöd tröst eller igenkänning åt yrkeskvinnor som försöker leva upp till motstridiga krav i vardagen.
Senast häromveckan såg jag en chef på LinkedIn betona vikten av att hålla stämningen på topp på jobbet, att inte ta med sig bekymren hemifrån.
Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. Människor som stressar till förskolehämtningar, får skyhöga elräkningar, har dementa föräldrar eller partners, får missfall, väntar på diagnoser, förälskar oss, har barn i evighetskö till BUP, tränar inför viktiga lopp, renoverar våra drömhus, blir lämnade. Lämnar. Vi är människor.
Jag tänker på alla historier jag fått från kvinnor i min omgivning som anstränger sig för att leva upp till bilden av ”den unga peppade tjejen”. En vän fick på ett medarbetarsamtal höra av sin chef att: ”När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.”
Hade han varit en annan slags chef hade han vetat att hon var gravid och under de senaste åtta veckorna kräkts flera gånger om dagen.
Det är ingen liten rollprestation att i hemmet leva upp till förväntningar om moderlighet – i kombination med projektledarens effektivitet – och att på jobbet iscensätta en traditionell idé om professionalitet där privatlivet inte får ta minsta utrymme.
Hemmet, livet, sorgerna och glädjeämnena sipprar genom gränser mellan fritid och arbete. Det är naivt och kontraproduktivt att utgå från att det går att fullständigt separera dessa rum. Frågan är om det alls är eftersträvansvärt?
Det GÅR att framträda som mångfacetterad och hel människa, även som ledare, utan att vara gränslöst självutlämnande. Det är bara en form av ledarskap som kräver mer självkännedom och reflektionsförmåga än den traditionella, snäva ledarrollen.
Om du som ledare inte visar dig mänsklig kommer inte heller dina medarbetare våga visa sig som de komplexa människor de är. Och när människor inte kan vara sig själva på jobbet, då har du problem.
– Linn Eckeskog, Vkna
