Att vara människa på jobbet – med allt vad det innebär – är inte att vara svag. 

Senast häromveckan såg jag en chef på LinkedIn betona vikten av att hålla stämningen på topp på jobbet, att inte ta med sig bekymren hemifrån.

Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. Människor som stressar till förskolehämtningar, får skyhöga elräkningar, har dementa föräldrar eller partners, får missfall, väntar på diagnoser, förälskar oss, har barn i evighetskö till BUP, tränar inför viktiga lopp, renoverar våra drömhus, blir lämnade. Lämnar. Vi är människor.

Jag tänker på alla historier jag fått från kvinnor i min omgivning som anstränger sig för att leva upp till bilden av ”den unga peppade tjejen”. En vän fick på ett medarbetarsamtal höra av sin chef att: ”När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.”

Hade han varit en annan slags chef hade han vetat att hon var gravid och under de senaste åtta veckorna kräkts flera gånger om dagen.

Det är ingen liten rollprestation att i hemmet leva upp till förväntningar om moderlighet – i kombination med projektledarens effektivitet – och att på jobbet iscensätta en traditionell idé om professionalitet där privatlivet inte får ta minsta utrymme.

Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känslan som får ta plats?

Hemmet, livet, sorgerna och glädjeämnena sipprar genom gränser mellan fritid och arbete. Det är naivt och kontraproduktivt att utgå från att det går att fullständigt separera dessa rum. Frågan är om det alls är eftersträvansvärt?

Det går att framträda som mångfacetterad och hel människa, även som ledare, utan att vara gränslöst självutlämnande. Det är bara en form av ledarskap som kräver mer självkännedom och reflektionsförmåga än den traditionella, snäva ledarrollen.

Om du som ledare inte visar dig mänsklig kommer inte heller dina medarbetare våga visa sig som de komplexa människor de är. Och när människor inte kan vara sig själva på jobbet, då har du problem.

Vad händer när medarbetare inte kan vara sig själva på jobbet?

När människor får vara själv själva på jobbet ökar deras engagemang, kreativitet och ansvarstagande. Det tar energi och kraft att helt och fullt gå in i en roll med strikta ramar. När vi inte kan vara oss själva minskar också initiativförmågan och modet att testa idéer eller lyfta problem.

Hur hänger sårbarhet och ledarskap ihop?

En inkluderande ledare är öppen med sina egna begränsningar och törs säga ”Du, det där har jag inte koll på men vi hör med X” eller ”Jag vet inte riktigt, vad tänker du?”. Att inte kunna allt är inte en svaghet. Inte heller att vara öppen med sina personliga utmaningar – tvärtom är det ofta en förutsättning för att medarbetarna ska våga göra samma sak. 

Går det verkligen att vara privat och professionell samtidigt?

Ja, men det kräver mer av ledaren. Ledare som visar sårbarhet och öppenhet kan sätta en stämning och skapa tillit som sätter sig i gruppen som sprider sig. Att vara mänsklig är inte samma sak som att vara gränslös.