Skip to main content

Att vara och träda fram som människa

Att vara och träda fram som människa

Jag genomgick mitt livs första operation igår och kom hem med några insikter om makt och identitet.

Några dagar innan operationen hade jag fått ett mail från en professor, en medicinare vars forskning jag sammanfattar åt Umeå universitet. I sitt underlag hade professorn talat om sina ”patienter”; nu ville hen att jag istället skulle skriva ”människor” eftersom det bättre speglar en personcentrerad vårdsyn. Jag ändrade texten, såklart, men det är först i operationssalen som jag verkligen förstår skillnaden.

Har jag någonsin varit mer utsatt?
Har mitt behov av att bli sedd som människa någon gång varit större än nu?

Bilder på Susan Sontag och Linn Eckeskog.

Redan när jag klev in på sjukhuset kände jag mig anonym. Jag hade rest till sjukhuset utan smink, utan frisyr, utan hårspray, utan glasögon, utan deodorant och utan salvor. Huden stramade runt ansiktet och håret lockade sig i pannan på ett sätt jag alltid ogillat. Hela jag liksom skavde. Våra vardagliga och triviala morgonrutiner gör oss till egna individer – en enkel insikt som blev fysiskt förnimbar först nu när jag var tvungen att klara mig utan dem.

Den lilla materiella individualitet jag hade kvar – mina mjuka hemmakläder – placerades i en trådback under sängens huvudgavel. Iklädd en sjukhussärk med landstingstryck, och med rosa hårnät, flyttades jag av främlingar mellan olika rum och sängar.

Avskalad anländer jag till operationssalen och möts av ett väl förberett team – ett väloljat maskineri av professionella som vant rör sig i en medicinsk koreografi som är främmande för mig.

De är på hemmaplan. Jag är på bortaplan.

När vi skalar av människor all deras individualitet för att kunna foga in dem i ett effektivt löpande band-system för vård, ja då behöver vi vara riktigt jäkla bra på det mellanmänskliga.

Läkarna och sjuksköterskorna kallar mig Linn. Alla har lärt sig mitt namn. En lite äldre kvinna, anonym under sin mundering, berättar på Lyckselemål om hur hon förbereder instrumenten. En kandidat sticker fram huvudet och frågar vänligt om det känns ok att hon är kvar under operationen. Omsorg. Hur kan vi nånsin nedvärdera omsorgsdelen i våra yrken?

Jag är ny inför vården, men inte inför Sverige. Jag har hög tillit till vårdsystemet, och till min kropp. Jag är inte van att bli sviken. Därför är jag också känslomässigt trygg. Många har andra erfarenheter, från andra tider och platser. För dem är det mellanmänskliga ännu viktigare.

När jag föreläser pratar jag om det här som kommunikationsbarriärer: Institutionen, rollen, kunskapen, kulturen och språket – hur kommer vi över känslan av otrygghet hos den vi fått i uppgift att samarbeta med?

Kanske är min huvudpoäng att vi alla rör oss mellan rollerna som trygg professionell och otrygg klient och att vi alla behöver behärska inkluderingens verktyg. Vi behöver alla, i alla lägen, inse våra maktpositioner och använda dem för att trygga andra. Träda fram som människor och se andra som människor – inte bara som patienter, klienter eller vårdnadshavare.

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

5 tips för en hållbar möteskultur

5 tips för en hållbar möteskultur

Kommer du att sitta i ett möte idag? Jag gissar att svaret är ja. Då finns det enkla sätt att göra mötet mer hållbart, inkluderande och effektivt. 

En hållbar möteskultur handlar om att skapa möten som tar hänsyn till människors energi, fokus och återhämtning. Trots det ser många möten fortfarande likadana ut: vi sitter ner länge, pratar mycket och tröttar ut våra hjärnor.

Därför behöver vi förändra vår möteskultur

När vi intervjuar personal på arbetsplatser är det tydligt att vi behöver reformera svensk möteskultur – inte minst med hänsyn till alla som lever med stress eller utmattning. Det som fungerar för rummets tröttaste hjärnor gynnar också de piggaste.

Genom att tänka om kring hur vi planerar och genomför möten kan vi skapa mer inkluderande arbetsmiljöer och bättre resultat.

Team i möte med fokus på hållbar möteskultur

Att bryta mötesnormer i praktiken

Den senaste tiden har jag gjort något som som jag förstått bryter mötesnormer: Jag har börjat planera in ensamma pauser under möten. Korta ensamma promenader. Jag har också inlett möten med att förklara hur och varför. En nyckel för mig är att inte låta pausen slukas upp av samtal – hur trevligt det än är.

I början kände jag mig krånglig, men responsen från kunder och samarbetspartners är den motsatta: ”Jag har aldrig träffa någon som har gjort så här förut. Det är lite inspirerande.”

Först när man bryter mot normer blir man varse exakt hur hårt de sitter. 

Fem tips för inkluderande och pigga möten

1. Våga bryta mötesformatet

Måste ni sitta ner? Behövs datorn? Testa att ta mötet som en promenad eller stående samtal.

2. Håll möten korta och fokuserade

Formulera alltid syftet: vilka beslut eller insikter ska ni lämna mötet med? Det minskar risken att ni slösar tid och ökar chansen att nå faktiskt når dit ni vill. 

3. Planera pauser i förväg

Bestäm när pauserna sker och kommunicera tydligt vad de är till för. Det skapar trygghet och struktur.

4. Sätt pausen som norm

Säg inte: “Visst klarar vi oss utan paus så att alla kan gå hem lite tidigare?” Det lägger ansvaret på den som har minst energi i rummet. Planera istället pauser som en självklar del av mötet.

5. Läs av energi i rummet

Var uppmärksam på kollegors kroppsspråk och energinivåer. Föreslå paus när någon börjar tappa fokus.

Sammanfattning

En hållbar möteskultur handlar om att våga utmana den slentrianmässiga mötesformen, om göra pausen till norm och att känna in rummet. Det ni gör för rummets tröttaste hjärnor kommer även gynna rummets piggaste.

FAQ

Vad är en hållbar möteskultur?

En hållbar möteskultur innebär att möten planeras och genomförs med hänsyn till deltagarnas energi, fokus och återhämtning.

Hur kan man göra möten mer inkluderande?

Genom att planera pauser, variera mötesformat och ta hänsyn till olika behov och energinivåer.

Varför är pauser viktiga i möten?

Många lever idag med hjärntrötthet, men det finns också en allmän möteströtthet på svenska arbetsplatser. Pauser hjälper hjärnan att återhämta sig, vilket förbättrar fokus, beslutskvalitet och deltagande.

Hur långa bör möten vara?

Så korta som möjligt, men tillräckligt långa för att uppnå tydliga mål och beslut.

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

En professionalism som rymmer både spädbarn och valpar 

En professionalism som rymmer både spädbarn och valpar 

Barnet är inte mitt, men idag vandrar hon med mig. Ett litet varmt periskop som mjuknar för varje steg jag tar, alltmedan hennes mamma vilar. Vilar för att kunna fortsätta diskutera strategier och prioriteringar i det bolag som är hennes.

Jag håller vänsterhanden runt barnets huvud – hon sover nu – och jag tänker att det här också är professionalism. Våra idéer om professionalism är färgade av traditionella mansnormer, hämtade från en tid då arbete och privatliv var lättare att separera eftersom rollerna var tydligare och snävare. 

Bilder på Susan Sontag och Linn Eckeskog.

Att vara professionell i traditionell bemärkelse innebär att lämna det privata hemma. Men den nya professionalismen – den som vi uppfinner tillsammans och precis hela tiden – har plats för både spädbarn och hundvalpar. I alla fall hos oss.  

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Hur ser en professionell person ut hos just er? Om klädsel, utseende och fördomar.

Hur ser en professionell person ut hos just er? Om klädsel, utseende och fördomar.

”Jadu, om jag sett de där tatueringarna under arbetsintervjun hade du aldrig fått jobbet” 

Kommentaren uttrycktes med ett skratt, men den var uppriktigt menad. Det visste killen med tatueringarna, som nu deltog i min workshop. Det var ju på grund av den här sortens chefer som han bar långärmat under arbetsintervjuer.

Men hur härligt kändes det egentligen att ha börjat jobba på en arbetsplats där definitionen av ”professionell” var så snäv att den inte ens rymde tatueringar? Vilket spelrum fanns då inte för andra fördomar, om andra grupper?

Professionellt utseende i arbetsintervju – långärmad skjorta döljer tatueringar

Ett famlande efter en professionell roll

När jag tog examen 2009 köpte jag tre bomullströjor. Inga knappar, ingen krage, inga tydliga färger. Bara tre tröjor som neutral rekvisita när jag skulle spela min nya roll som ”professionell” och ”vuxen”. Nästan alla jag känner famlade där på gränsen mellan studentliv och arbetsliv.

I övergångsperioder blir det konkreta och materiella särskilt viktigt. Den som genomgår en skilsmässa investerar kanske i det där långa matbordet, det där härliga middagar skulle kunna hållas någon gång. Vågar tro på en ljusare framtid.

När professionellt uttryck och förmåga blandas ihop

Kläder och utseende kan verka fåfängt. Men jag tänker ibland på professionalitet i två nivåer. Den ena nivån handlar om förmåga: kunnighet, leveransförmåga, punktlighet, följsamhet, kollegialitet. Den andra nivån handlar om professionellt uttryck: språk, hälsningar, hållning, typsnitt, kläder, skor.

Kruxet är att vi ofta misstar det andra – uttrycket – för det första – förmågan. Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar.

Vilka normer finns hos er om hur man förväntas se ut eller klä sig för att uppfattas som professionell? Vilka normer styr hur professionalitet tar sig uttryck hos er?

FAQ

Vad är skillnaden mellan professionellt uttryck och förmåga?

Förmåga handlar om vad du faktiskt kan och levererar – kunnighet, punktlighet, kollegialitet. Professionellt uttryck handlar om hur du ser ut och låter: kläder, språk, hållning. Problemet är att vi ofta misstar det ena för det andra.

Varför spelar klädsel och utseende roll på arbetsplatsen?

Kläder fungerar som rekvisita i den yrkesroll vi spelar. De signalerar tillhörighet och kan underlätta det första intrycket – men de säger ingenting om kompetens. Ändå används de ofta, omedvetet, som ett mått på professionalitet.

Hur påverkar normer om utseende rekrytering?

När rekryterare eller chefer låter magkänslan styra riskerar de att sålla bort kompetenta kandidater på ytliga grunder. Forskning om omedvetna fördomar visar att vi ofta fattar beslut baserade på klädsel och utseende snarare än faktisk förmåga.

Kan man motverka det här på sin arbetsplats? 

Ja. Det börjar med att ställa frågan: hur ser en professionell person ut hos just er – och varifrån kom den bilden? Börja prata om hur omedvetna fördomar får spelrum på er arbetsplats, exempelvis genom en workshop som en del i ett systematiskt arbete med aktiva åtgärder. 

Vad har tatueringar med inkludering att göra?

Tatueringar är ett av många sätt på vilka vi människor är olika. Om vi har låg tolerans mot tatueringar har vi sannolikt också låg tolerans för andra individuella val eller livssituationer. Vilka behöver dölja delar av sig själva för att passa in hos oss? Inför vem, och varför?

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Kvinnor som vägrar sitta fint i bild – En slags hommage

Kvinnor som vägrar sitta fint i bild – En slags hommage

Normkreativ kommunikation handlar om att i stora drag eller minimala gester utmana hur vi framställer människor, branscher, produkter eller platser. Den där bilden på Susan Sontag är ett bra exempel som har följt med mig i många år, när jag undervisat i semiotisk bildanalys.

Linn Eckeskog fotograferad i hemmiljö – normkreativ kommunikation i praktiken, hommage till Susan Sontag

Vad Sontags jobbfoto lär oss om normkreativ kommunikation

Där sitter hon, en av vår tids stora tänkare, bekvämt tillbakalutad i sin Eames-fåtölj. Inte ängslas hon över sin kapacitet och kompetens som författare.

Kvinnor porträtteras sällan så här.

Eller, jo, det är lite typiskt att kvinnor porträtteras i privata miljöer och bland växter. Kvinnor tas ofta ut ur sina professionella sammanhang, medan män porträtteras intill bokhyllor, vid skrivbord eller i laboratorium. Yrkesrekvisitan manifesterar männens yrkesroller och placerar dem i den professionella och kompetenta offentligheten, medan kvinnorna görs till en del av den trivsamma och ofarliga privatsfären.

Men så väljer Sontag själv (får man anta eftersom bilderna genom åren är så snarlika) att låta sig fotograferas i en hemmiljö. Miljön vittnar om ett stort kulturellt och ekonomiskt kapital. Alltid: i närheten av böcker, humanisternas motsvarighet till de där provrören i vilka fotografer uppmuntrar naturvetare att söka svaren på livets gåtor. Ofta: en cigarett i handen, en allvarlig min och ansiktet svagt vinklat uppåt. Blicken, tryggt riktad mot betraktaren.

Normkreativiteten kan rymmas i detaljerna

Den som ägnar sig åt bildanalys söker gärna facit i de stora mönstren. De stora mönstren är viktiga; om vi i de flesta fall skildrar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, ja då behöver det belysas och utmanas. Men bildanalys är mycket mer komplext än så.

Susan Sontag äventyrar varken sin agens eller status genom att låta sig fotograferas i sin hemmiljö. Bildanalys handlar om helhet och kontext, precis som vi i våra spontana läsningar av bilder automatiskt tar in helheter och kontexter.

Så när jag i våren 2023 bad Malin Grönborg att fotografera mig, bjöd jag in henne i mitt hem och iscensatte fotografierna av Sontag. En hommage, om du så vill.

FAQ

Vad är normkreativ kommunikation?

Normkreativ eller inkluderande kommunikation handlar om att utmana, istället för att förstärka, stereotyper och normer. Det innebär att vi genom hela kedjan – från idé, via fokusgrupper till medieval, bild och text – skildrar människor och fenomen på ett varierat och mångfacetterat sätt. 

Handlar normkreativ kommunikation om att alla grupper ska vara representerade i alla bilder? 

Normkreativ eller inkluderande kommunikation handlar inte om att få in alla samhällsgrupper i alla fotografier. Det är ingen tävling. Snarar är det en fråga om att låta de världar vi skapar genom kommunikation spegla den fysiska världen. Representation spelar roll.

Varför porträtteras kvinnor och män olika i professionella sammanhang?

Forskning och bildanalys visar att män oftare fotograferas med yrkesrekvisita – bokhyllor, skrivbord, laboratorium – medan kvinnor oftare placeras i privata miljöer. Det påverkar hur kompetenta och auktoritära vi uppfattar dem. Det finns mycket forskning om hur genus gestaltas i fotografier.

Hur kan en organisation arbeta med inkluderande kommunikation? 

Genom att granska ert befintliga bildspråk, ställa normkritiska frågor om vem som syns och i vilket sammanhang, och aktivt välja bilder som speglar en bredare variation av människor och roller. Hör av er så berättar jag mer.

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?

Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?

I höstas skrev jag att våra idéer om professionalitet är förstelnade och maskulina. Det var en spontan ström av tankar som – av min inkorg att döma – erbjöd tröst eller igenkänning åt yrkeskvinnor som försöker leva upp till motstridiga krav i vardagen.

Senast häromveckan såg jag en chef på LinkedIn betona vikten av att hålla stämningen på topp på jobbet, att inte ta med sig bekymren hemifrån.

Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. Människor som stressar till förskolehämtningar, får skyhöga elräkningar, har dementa föräldrar eller partners, får missfall, väntar på diagnoser, förälskar oss, har barn i evighetskö till BUP, tränar inför viktiga lopp, renoverar våra drömhus, blir lämnade. Lämnar. Vi är människor.

Jag tänker på alla historier jag fått från kvinnor i min omgivning som anstränger sig för att leva upp till bilden av ”den unga peppade tjejen”. En vän fick på ett medarbetarsamtal höra av sin chef att: ”När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.”

Hade han varit en annan slags chef hade han vetat att hon var gravid och under de senaste åtta veckorna kräkts flera gånger om dagen.

Det är ingen liten rollprestation att i hemmet leva upp till förväntningar om moderlighet – i kombination med projektledarens effektivitet – och att på jobbet iscensätta en traditionell idé om professionalitet där privatlivet inte får ta minsta utrymme.

Hemmet, livet, sorgerna och glädjeämnena sipprar genom gränser mellan fritid och arbete. Det är naivt och kontraproduktivt att utgå från att det går att fullständigt separera dessa rum. Frågan är om det alls är eftersträvansvärt?

Det GÅR att framträda som mångfacetterad och hel människa, även som ledare, utan att vara gränslöst självutlämnande. Det är bara en form av ledarskap som kräver mer självkännedom och reflektionsförmåga än den traditionella, snäva ledarrollen.

Om du som ledare inte visar dig mänsklig kommer inte heller dina medarbetare våga visa sig som de komplexa människor de är. Och när människor inte kan vara sig själva på jobbet, då har du problem.

– Linn Eckeskog, Vkna

Bild på ett tangentbord.

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa