Skip to main content

5 tips för en hållbar möteskultur

5 tips för en hållbar möteskultur

Kommer du sitta i ett möte idag? Då har jag fem tips till dig.

Har du tänkt på att vi kan hålla möten nästan exakt hur vi vill? Ändå ser de flesta möten precis likadana ut:

  1. Vi sitter ner
  2. Vi pratar länge, och
  3. Vi tröttar ut våra hjärnor

Vi behöver reformera svensk möteskultur för allas skull – men framför allt med hänsyn till alla som lever med sviterna av utmattning. Och det vi gör för rummets tröttaste hjärnor kommer också gynna rummets piggaste.

Bilder på Susan Sontag och Linn Eckeskog.

Den senaste tiden har jag gjort något som som jag förstått bryter mötesnormer: Jag har börjat planera in ensamma pauser under möten. Korta ensamma promenader. Jag har också inlett möten med att förklara hur och varför. En nyckel för mig är att inte låta pausen slukas upp av samtal – hur trevligt det än är.

I början kände jag mig krånglig, men responsen från kunder och samarbetspartners är den motsatta: ”Jag har aldrig träffa någon som har gjort så här förut. Det är lite inspirerande.”

Först när man bryter mot normer blir man varse exakt hur hårt de sitter. Så, här är mina fem tips för inkluderande och pigga möten:

1. Säg inte: ”Visst klarar vi oss utan paus så att alla kan gå hem lite tidigare?” Då sätter du normen och lägger över ansvaret för att sätta gränser på den som har minst ork i rummet.

2. Lär dig att tyda dina kollegors blickar och energinivåer. Föreslå en paus när någon börjar se trött ut.

3. Planera in pauser i förväg och klargör när pauserna kommer och vad du kommer göra under pausen.

4. Fundera på om ni prompt måste sitta ner vid ett bord. Behövs verkligen datorn eller kan ni promenera istället?

5. Håll möten korta och fokuserade. Med vilka beslut eller insikter ska ni lämna mötet?

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

En professionalism som rymmer både spädbarn och valpar 

En professionalism som rymmer både spädbarn och valpar 

Barnet är inte mitt, men idag vandrar hon med mig. Ett litet varmt periskop som mjuknar för varje steg jag tar, alltmedan hennes mamma vilar. Vilar för att kunna fortsätta diskutera strategier och prioriteringar i det bolag som är hennes.

Jag håller vänsterhanden runt barnets huvud – hon sover nu – och jag tänker att det här också är professionalism. Våra idéer om professionalism är färgade av traditionella mansnormer, hämtade från en tid då arbete och privatliv var lättare att separera eftersom rollerna var tydligare och snävare. 

Bilder på Susan Sontag och Linn Eckeskog.

Att vara professionell i traditionell bemärkelse innebär att lämna det privata hemma. Men den nya professionalismen – den som vi uppfinner tillsammans och precis hela tiden – har plats för både spädbarn och hundvalpar. I alla fall hos oss.  

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Om att missta uttrycket för förmågan

Om att missta uttryck för förmåga

”Jadu, om jag sett de där tatueringarna under arbetsintervjun hade du aldrig fått jobbet” 

Kommentaren uttrycktes med ett skratt, men den var uppriktigt menad. Det visste killen med tatueringarna. Det var ju på grund av den här sortens chefer som han bar långärmat under arbetsintervjuer. 
 
Men hur härligt kändes det egentligen att ha börjat jobba på en arbetsplats där definitionen av ”professionell” var så snäv att den inte ens rymde tatueringar? Vilket spelrum fanns då inte för andra fördomar, om andra grupper? 

Bilder på Susan Sontag och Linn Eckeskog.

När jag tog examen 2009 köpte jag har tre bomullströjor. Inga knappar, ingen krage, inga tydliga färger. Bara tre tröjor som neutral rekvisita när jag skulle spela min nya roll som ”professionell” och ”vuxen”. Nästan alla jag känner famlade där på gränsen mellan studentliv och arbetsliv. 
 
I övergångsperioder blir det konkreta och materiella särskilt viktigt. Den som genomgår en skilsmässa investerar kanske lite extra i det där långa matbordet, det där härliga middagar skulle kunna hållas någon gång. Vågar tro på en ljusare framtid. 
 
Kläder och utseende kan verka fåfängt, men jag tänker ibland på professionalitet i två nivåer. Den ena nivån handlar om förmåga: kunnighet, leveransförmåga, punktlighet, följsamhet, kollegialitet osv. Den andra nivån handlar om uttryck: språk, hälsningar, hållning, typsnitt, kläder, skor osv. 

Kruxet är detta: Vi misstar ofta det andra (uttrycket) för det första (förmågan). Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar. 
 
Vi övar ständigt på de roller som vi tagit oss an eller som har tilldelats oss. Och om kläderna är vår rekvisita och arbetsplatsen vår kuliss, så är det kunderna eller patienterna som är vår publik. Inte kollegorna. Det är med kollegorna vi tar en kaffe efteråt. Bakom kulisserna.  
 
Det sägs att Humanisthuset på Umeå campus ritades utifrån en god princip om jämlikhet. Inga lärarrum skulle behövas; lokalerna skulle möjliggöra ett gränslöst utbyte av erfarenheter och tankar mellan studenter och lärare.  
 
Men med tiden skapades ändå separata utrymmen för lärare.  
 
Upprymda av tidsandan och du-reformen hade arkitekterna underskattat människans behov av trygga rum för återhämtning. Vi behöver alla en plats där vi kan lösgöra skjortans översta knapp, gnugga ögonen, söka stöd och finna tröst. 

Kruxet är detta: Vi misstar ofta det andra (uttrycket) för det första (förmågan). Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar. 
 
Vi övar ständigt på de roller som vi tagit oss an eller som har tilldelats oss. Och om kläderna är vår rekvisita och arbetsplatsen vår kuliss, så är det kunderna eller patienterna som är vår publik. Inte kollegorna. Det är med kollegorna vi tar en kaffe efteråt. Bakom kulisserna.  
 
Det sägs att Humanisthuset på Umeå campus ritades utifrån en god princip om jämlikhet. Inga lärarrum skulle behövas; lokalerna skulle möjliggöra ett gränslöst utbyte av erfarenheter och tankar mellan studenter och lärare.  
 
Men med tiden skapades ändå separata utrymmen för lärare.  
 
Upprymda av tidsandan och du-reformen hade arkitekterna underskattat människans behov av trygga rum för återhämtning. Vi behöver alla en plats där vi kan lösgöra skjortans översta knapp, gnugga ögonen, söka stöd och finna tröst. 

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Kvinnor som vägrar sitta fint i bild – En slags hommage

Kvinnor som vägrar sitta fint i bild – En slags hommage

Den där bilden på Susan Sontag har följt med mig i många år. Där sitter hon, en av vår tids stora tänkare, bekvämt tillbakalutad i sin Eames-fåtölj. Inte ängslas hon över sin kapacitet och kompetens som författare.

Jag brukar använda den här bilden när jag undervisar i bildanalys för att illustrera flera poänger angående kvinnor och jobbfoton:

Fotografier på Susan Sontag och Linn Eckeskog i liknande positioner tagna i deras hem och sittandes i fåtöljer.

Kvinnor porträtteras sällan så här.

Eller, jo, det är lite typiskt att kvinnor porträtteras i privata miljöer och bland växter. Kvinnor tas ofta ut ur sina professionella sammanhang, medan män porträtteras intill bokhyllor, vid skrivbord eller i laboratorium. Yrkesrekvisitan manifesterar männens yrkesroller och placerar dem i den professionella och kompetenta offentligheten, medan kvinnorna görs till en del av den trivsamma och ofarliga privatsfären.

Men så väljer Sontag själv (får man anta eftersom bilderna genom åren är så snarlika) att låta sig fotograferas i en hemmiljö. Miljön vittnar om ett stort kulturellt och ekonomiskt kapital. Alltid: i närheten av böcker, humanisternas motsvarighet till de där provrören i vilka fotografer uppmuntrar naturvetare att söka svaren på livets gåtor. Ofta: en cigarett i handen, en allvarlig min och ansiktet svagt vinklat uppåt. Blicken, tryggt riktad mot betraktaren.

Den som ägnar sig åt bildanalys söker gärna facit i de stora mönstren. De stora mönstren ÄR viktiga; om vi i de flesta fall skildrar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, ja då behöver det belysas och utmanas. Men bildanalys är mycket mer komplext än så.

Susan Sontag äventyrar varken sin agens eller status genom att låta sig fotograferas i sin hemmiljö. Bildanalys handlar om helhet och kontext, precis som vi i våra spontana läsningar av bilder automatiskt tar in helheter och kontexter.

Så när jag i våras bad Malin Grönborg att fotografera mig, bjöd jag in henne i mitt hem och iscensatte fotografierna av Sontag. En hommage, om du så vill.

– Linn Eckeskog, Vkna

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?

Vem vill jobba på en arbetsplats där pepp är den enda känsla som får ta plats?

I höstas skrev jag att våra idéer om professionalitet är förstelnade och maskulina. Det var en spontan ström av tankar som – av min inkorg att döma – erbjöd tröst eller igenkänning åt yrkeskvinnor som försöker leva upp till motstridiga krav i vardagen.

Senast häromveckan såg jag en chef på LinkedIn betona vikten av att hålla stämningen på topp på jobbet, att inte ta med sig bekymren hemifrån.

Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. Människor som stressar till förskolehämtningar, får skyhöga elräkningar, har dementa föräldrar eller partners, får missfall, väntar på diagnoser, förälskar oss, har barn i evighetskö till BUP, tränar inför viktiga lopp, renoverar våra drömhus, blir lämnade. Lämnar. Vi är människor.

Jag tänker på alla historier jag fått från kvinnor i min omgivning som anstränger sig för att leva upp till bilden av ”den unga peppade tjejen”. En vän fick på ett medarbetarsamtal höra av sin chef att: ”När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.”

Hade han varit en annan slags chef hade han vetat att hon var gravid och under de senaste åtta veckorna kräkts flera gånger om dagen.

Det är ingen liten rollprestation att i hemmet leva upp till förväntningar om moderlighet – i kombination med projektledarens effektivitet – och att på jobbet iscensätta en traditionell idé om professionalitet där privatlivet inte får ta minsta utrymme.

Hemmet, livet, sorgerna och glädjeämnena sipprar genom gränser mellan fritid och arbete. Det är naivt och kontraproduktivt att utgå från att det går att fullständigt separera dessa rum. Frågan är om det alls är eftersträvansvärt?

Det GÅR att framträda som mångfacetterad och hel människa, även som ledare, utan att vara gränslöst självutlämnande. Det är bara en form av ledarskap som kräver mer självkännedom och reflektionsförmåga än den traditionella, snäva ledarrollen.

Om du som ledare inte visar dig mänsklig kommer inte heller dina medarbetare våga visa sig som de komplexa människor de är. Och när människor inte kan vara sig själva på jobbet, då har du problem.

– Linn Eckeskog, Vkna

Bild på ett tangentbord.

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa

Bild på omslaget till vår vägledning i inkluderande ledarskap

Ett alldeles gratis arbetsmaterial för inkluderande ledare

Ett alldeles gratis arbetsmaterial för inkluderande ledare

En gång ledde jag en workshopserie med några av Västerbottens mest namnkunniga HR-personer från Peab, Rototilt, Komatsu och Skogstekniska klustret. Vi slog våra kloka huvuden ihop och ut kom en vägledning i inkluderande ledarskap – en gratis resurs för alla att använda i kompetensutveckling och som samtalsunderlag.

Ladda ner vår vägledning i inkludering som PDF via denna länk – eller tipsa någon som har ett chefsforum att fylla med meningsfullt innehåll.

– Linn Eckeskog, Vkna

Bild på omslaget till vår vägledning i inkluderande ledarskap

Linn Eckeskog

Konsult och fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa