”Jadu, om jag sett de där tatueringarna under arbetsintervjun hade du aldrig fått jobbet” 

Kommentaren uttrycktes med ett skratt, men den var uppriktigt menad. Det visste killen med tatueringarna, som nu deltog i min workshop. Det var ju på grund av den här sortens chefer som han bar långärmat under arbetsintervjuer.

Men hur härligt kändes det egentligen att ha börjat jobba på en arbetsplats där definitionen av ”professionell” var så snäv att den inte ens rymde tatueringar? Vilket spelrum fanns då inte för andra fördomar, om andra grupper?

När jag tog examen 2009 köpte jag tre bomullströjor. Inga knappar, ingen krage, inga tydliga färger. Bara tre tröjor som neutral rekvisita när jag skulle spela min nya roll som ”professionell” och ”vuxen”. Nästan alla jag känner famlade där på gränsen mellan studentliv och arbetsliv.

I övergångsperioder blir det konkreta och materiella särskilt viktigt. Den som genomgår en skilsmässa investerar kanske i det där långa matbordet, det där härliga middagar skulle kunna hållas någon gång. Vågar tro på en ljusare framtid.

Kläder och utseende kan verka fåfängt. Men jag tänker ibland på professionalitet i två nivåer. Den ena nivån handlar om förmåga: kunnighet, leveransförmåga, punktlighet, följsamhet, kollegialitet. Den andra nivån handlar om professionellt uttryck: språk, hälsningar, hållning, typsnitt, kläder, skor.

Kruxet är att vi ofta misstar det andra – uttrycket – för det första – förmågan. Som i tatueringsexemplet. Vi söker tecken som avslöjar andras kompetens, famlar efter en magkänsla. Och där det finns en magkänsla, där finns fördomar.

Vilka normer finns hos er om hur man förväntas se ut eller klä sig för att uppfattas som professionell? Vilka normer styr hur professionalitet tar sig uttryck hos er?

Förmåga handlar om vad du faktiskt kan och levererar – kunnighet, punktlighet, kollegialitet. Professionellt uttryck handlar om hur du ser ut och låter: kläder, språk, hållning. Problemet är att vi ofta misstar det ena för det andra.

Kläder fungerar som rekvisita i den yrkesroll vi spelar. De signalerar tillhörighet och kan underlätta det första intrycket – men de säger ingenting om kompetens. Ändå används de ofta, omedvetet, som ett mått på professionalitet.

När rekryterare eller chefer låter magkänslan styra riskerar de att sålla bort kompetenta kandidater på ytliga grunder. Forskning om omedvetna fördomar visar att vi ofta fattar beslut baserade på klädsel och utseende snarare än faktisk förmåga.

Ja. Det börjar med att ställa frågan: hur ser en professionell person ut hos just er – och varifrån kom den bilden? Börja prata om hur omedvetna fördomar får spelrum på er arbetsplats, exempelvis genom en workshop som en del i ett systematiskt arbete med aktiva åtgärder. 

Tatueringar är ett av många sätt på vilka vi människor är olika. Om vi har låg tolerans mot tatueringar har vi sannolikt också låg tolerans för andra individuella val eller livssituationer. Vilka behöver dölja delar av sig själva för att passa in hos oss? Inför vem, och varför?