Jag genomgick mitt livs första operation igår och kom hem med några insikter om makt och identitet.
Några dagar innan operationen hade jag fått ett mail från en professor, en medicinare vars forskning jag sammanfattar åt Umeå universitet. I sitt underlag hade professorn talat om sina ”patienter”; nu ville hen att jag istället skulle skriva ”människor” eftersom det bättre speglar en personcentrerad vårdsyn. Jag ändrade texten, såklart, men det är först i operationssalen som jag verkligen förstår skillnaden.
Har jag någonsin varit mer utsatt?
Har mitt behov av att bli sedd som människa någon gång varit större än nu?
Redan när jag klev in på sjukhuset kände jag mig anonym. Jag hade rest till sjukhuset utan smink, utan frisyr, utan hårspray, utan glasögon, utan deodorant och utan salvor. Huden stramade runt ansiktet och håret lockade sig i pannan på ett sätt jag alltid ogillat. Hela jag liksom skavde. Våra vardagliga och triviala morgonrutiner gör oss till egna individer – en enkel insikt som blev fysiskt förnimbar först nu när jag var tvungen att klara mig utan dem.
Den lilla materiella individualitet jag hade kvar – mina mjuka hemmakläder – placerades i en trådback under sängens huvudgavel. Iklädd en sjukhussärk med landstingstryck, och med rosa hårnät, flyttades jag av främlingar mellan olika rum och sängar.
Avskalad anländer jag till operationssalen och möts av ett väl förberett team – ett väloljat maskineri av professionella som vant rör sig i en medicinsk koreografi som är främmande för mig.
De är på hemmaplan. Jag är på bortaplan.
När vi skalar av människor all deras individualitet för att kunna foga in dem i ett effektivt löpande band-system för vård, ja då behöver vi vara riktigt jäkla bra på det mellanmänskliga.
Läkarna och sjuksköterskorna kallar mig Linn. Alla har lärt sig mitt namn. En lite äldre kvinna, anonym under sin mundering, berättar på Lyckselemål om hur hon förbereder instrumenten. En kandidat sticker fram huvudet och frågar vänligt om det känns ok att hon är kvar under operationen. Omsorg. Hur kan vi nånsin nedvärdera omsorgsdelen i våra yrken?
Jag är ny inför vården, men inte inför Sverige. Jag har hög tillit till vårdsystemet, och till min kropp. Jag är inte van att bli sviken. Därför är jag också känslomässigt trygg. Många har andra erfarenheter, från andra tider och platser. För dem är det mellanmänskliga ännu viktigare.
När jag föreläser pratar jag om det här som kommunikationsbarriärer: Institutionen, rollen, kunskapen, kulturen och språket – hur kommer vi över känslan av otrygghet hos den vi fått i uppgift att samarbeta med?
Kanske är min huvudpoäng att vi alla rör oss mellan rollerna som trygg professionell och otrygg klient och att vi alla behöver behärska inkluderingens verktyg. Vi behöver alla, i alla lägen, inse våra maktpositioner och använda dem för att trygga andra. Träda fram som människor och se andra som människor – inte bara som patienter, klienter eller vårdnadshavare.
